Det är när jag är hemma och ska dricka en öl. När jag ska göra det själv. Då bara undrar jag varför jag ska göra det. Jag var ju jävligt sugen. Eller? Hur var det nu egentligen. Det kanske var så att jag inte alls skulle öppna den där burken. Det var nog så. Men det gjorde jag ändå. Jag fick för mig att jag förtjänade det efter dagens anti-slit. Ja, precis. ANTI-SLIT. Dvs jag var inte på ett vanligt fysiskt jobb. Jag jobbade hemifrån med mig själv och mina olika roliga idéer om hur allting ska vara och inte ska vara. Detta är en mycket märklig företeelse, oftast är den svår att komma ur. Att komma ur den är precis som att ta sig i kragen, eller att klippa sig och skaffa ett jobb. Mitt i detta anti-slit tänker jag att; Visst vore det juste med en öl. Efterhand, allting är ju så jobbigt. Så jag beger mig mot kylen i köket. Jag öppnar k-dörren och tvingar fram en burk ur sex-packet. (Det är en nästan desperat handling). Nu är den där i min hand; ölburken. Vän eller fiende. Vän eller fiende? Vän, eller fiende. Jag vet att den kommer att svika mig när jag öppnar den , eftersom jag kommer att svika mig själv genom att dricka utav den. Jag öppnar burken; pschyt! Ja visst, vilken öl blir det här i räkningen, Nr. 1001? Anatgligen 1003. Det spelar väl ingen roll, så jag dricker en klunk och direkt känner jag hur jag förnimmer den bittra smaken av att inte lyssna till sig själv. "Det är faktiskt en folköl", tänker jag. Men själva smaken av gammalt groll, smuts, tårar och förnekelse får mig att ställa den ifrån mig.
Det var någonting annat jag skulle ha. Te. Ja just det, Twinings. En påse kvar.
No comments:
Post a Comment